17 oktober 2013

Här sitter jag och håller på med mänskligheten

Jag är trött.
På bitterheten. På misstron. På osolidariteten.
Jag undrar varför vi inte bara kan tycka om varandra.

Jag orkar inte lyfta er till mina axlar. Mitt skal är inte hårt nog för att hålla missnöjet ute. Jag kan inte rädda er, jag kan inte ena er. Jag kan inte få er att se varandra så som jag ser er. Hur fina ni är. Jag önskar att ni bara kunde tro mig.

Istället tar jag upp kampen. Åt er. Kampen som jag vill att ni ska kämpa. Men ni vill inte och jag kämpar för er. Troligtvis helt i onödan. Det suger musten ur mig. För ni vill inte tycka om varandra.

Var tappade vi tilliten? Vem lärde oss att inte lita på varandra?

Jag kämpar en kamp jag inte kan vinna. Det jag kan göra är att ge upp. Att förlika mig. Och det i sig är en sorg.

Jag tänker på 700 personer. Jag tänker på mänskligheten.

09 oktober 2013


Jag tycker om texter där få ord säger mycket. Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på väg från Auschwitz är inte en sådan text. Rosenberg använder många ord för att berätta. Men orden är väl valda och berättelsen är vacker, fruktansvärd och ofattbar på samma gång. Som alltid är det ofattbart.Det går inte att förstå. Eller som han skriver:
Barnen och de sjuka och de gamla ska utlevereras för att dödas. Det måste ni ju alla förstå. Det kan inte missförstås. Det kan heller inte förstås. Den värld där det går att förstå något sådant är en värld som ingen i din värld kan föreställa sig.
En sak som jag faktiskt kan förstå är varför Göran Rosenberg tilldelades Augustpriset förra året. Och då har jag ändå bara hunnit läsa ungefär en fjärdedel av boken.