18 december 2013

Onda sagor

Alice Munro fick Nobelpriset och det blev en novellernas höst i litteratursvängen. Själv läser jag inte så ofta noveller, trots att jag tycker om formatet. Men den novellsamling som varit min favorit genom tiderna är Pär Lagerkvists Onda sagor. Där finns klassiker som Far och jag och Hissen som gick ner i helvete. Far och jag är en fantastisk liten novell som beskriver hur snabbt tillvaron kan växla från lycka till ångest. Naturligtvis med Lagerkvists välformulerade språk:
Så skulle denna världen, detta livet bli för mig, inte som min fars, där allting var tryggt och visst. Det var ingen riktig värld, inget riktigt liv. Det bara störtade sig brinnande in i allt mörkret, som inte hade något slut.

I julhelgen ska jag se om Munro kan utmana Lagerkvist. Jag gissar att det inte går.

08 december 2013

De förryckta kusinerna

I somras fick jag Edward Goreys De förryckta kusinerna och andra historier i present. Det är en jättefin bok och en mycket passande present som bevisade att givarna känner mig ganska väl.

Teckningarna är fantastiska och berättelserna mystiska och roliga i en härlig blandning. Så ni förstår att jag blev glatt överraskad när Yukiko Duke tipsade om den i Vi Läsers årskavalkad!

De försvinnande små - Den tragikomiska berättelsen om barn som försvinner under diverse mer eller mindre mystiska omständigheter.

03 december 2013

Det goda

När jag som mest grubblade över att människor inte vill tycka om varandra (läs här) så blev jag plötsligt stoppad av en person jag knappt någonsin pratat med. "Du ska få en bok av mig. Du som tycker om att läsa." sa hon och räckte över en bok. Och i min hand la hon all den godhet som finns i mänskligheten. Och räddade mig.

Boken då? Den har jag fortfarande inte hunnit läsa, men jag ska alldeles strax börja.


30 november 2013

Välsignad december

Det är en fantastisk sång, och när kan det väl passa bättre att försöka ta ackorden någorlunda rätt än just ikväll?

...Men som du redan har berört, det här är glimmande dar
Välsignad december står för dörr'n, och livet längtar...

12 november 2013

Torgny Lindgren är inte en författare jag sträckläser. Torgny Lindgren är en författare som jag läser vid sidan av andra författare. När andan faller på. Sakta läser jag. Liksom suger på varje ord. Imponeras och inspireras. Och ganska ofta skrattar jag. Som när han beskriver hur han och Göran Tunström gick vilse i Paris:
Jag hittar i Paris, hade Tunström sagt. Vi går till fots tillbaka till kongressen eller seminariet eller festivalen eller vad nu arrangemanget kallades.
Det var säkert sant, han hittade i Paris. Men inte på det vanliga viset, från ett bestämt ställe till ett annat bestämt ställe.
 - ur Minnen av Torgny Lindgren, 2010


02 november 2013

En Tove Janssonsk trasselsudd

I Så mycket bättre beskriver Bo Sundström sorgen efter sin bror som en svart Tove Janssonsk trasselsudd. Och få kan nog sätta fingret på tillvaron på samma sätt som just Tove Jansson kunde, med små sanningstalande figurer och stora mörka hot i fjärran. En av mina favoriter bland de små sanningstalarna är Too-ticki (läs ett favoritcitat i det här gamla inlägget), hennes sätt att se världen fascinerar:

...just nu tänker jag på norrsken. Man vet inte om det finns eller bara syns. Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig. 
Så lade hon sig ner i snön igen och fortsatte att titta på himlen, som hade hunnit bli alldeles svart.
Mumintrollet stack upp sin nos och såg norrskenet som inget mumintroll nånsin hade sett före honom. Det var vitt och blått och lite grönt och draperade himlen i långa fladdrande gardiner. 
Jag tror det finns, sa han. 


Bild: Tove Jansson, (C) Schildts förlag

17 oktober 2013

Här sitter jag och håller på med mänskligheten

Jag är trött.
På bitterheten. På misstron. På osolidariteten.
Jag undrar varför vi inte bara kan tycka om varandra.

Jag orkar inte lyfta er till mina axlar. Mitt skal är inte hårt nog för att hålla missnöjet ute. Jag kan inte rädda er, jag kan inte ena er. Jag kan inte få er att se varandra så som jag ser er. Hur fina ni är. Jag önskar att ni bara kunde tro mig.

Istället tar jag upp kampen. Åt er. Kampen som jag vill att ni ska kämpa. Men ni vill inte och jag kämpar för er. Troligtvis helt i onödan. Det suger musten ur mig. För ni vill inte tycka om varandra.

Var tappade vi tilliten? Vem lärde oss att inte lita på varandra?

Jag kämpar en kamp jag inte kan vinna. Det jag kan göra är att ge upp. Att förlika mig. Och det i sig är en sorg.

Jag tänker på 700 personer. Jag tänker på mänskligheten.

09 oktober 2013


Jag tycker om texter där få ord säger mycket. Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på väg från Auschwitz är inte en sådan text. Rosenberg använder många ord för att berätta. Men orden är väl valda och berättelsen är vacker, fruktansvärd och ofattbar på samma gång. Som alltid är det ofattbart.Det går inte att förstå. Eller som han skriver:
Barnen och de sjuka och de gamla ska utlevereras för att dödas. Det måste ni ju alla förstå. Det kan inte missförstås. Det kan heller inte förstås. Den värld där det går att förstå något sådant är en värld som ingen i din värld kan föreställa sig.
En sak som jag faktiskt kan förstå är varför Göran Rosenberg tilldelades Augustpriset förra året. Och då har jag ändå bara hunnit läsa ungefär en fjärdedel av boken.

25 september 2013

Norska är ungefär som svenska. Fast liksom felstavat.
Jag gillar inte felstavningar. Men jag gillar norska.
Varje gång jag är i Norge vill jag lära mig att prata norska.
Men det gör jag inte. Det är synd.
För det är så vackert.
Kanske är det för norskan som jag gillar Halvbrodern.
Eller så är det för att det är en bra serie.
Snygg dessutom.
Kanske är det kombinationen.

23 september 2013

Jag läste Den allvarsamma leken. Dels för att jag tänkt att jag borde läsa något av Söderberg. Men framförallt på grund av att just den här utgåvan är den snyggaste pocket jag sett. Någonsin.

Och jag tyckte om den, förvånades över hur tidlös den kändes. Hur aktuell den är, trots att den skrevs för över hundra år sedan. Människor älskar och älskas, sårar och såras, kämpar och ger upp. Om vartannat. Vi är ungefär desamma nu som då. Trots att världen omkring oss förändras så är vi i grunden lika. Kanske bara lite mer vilsna.

15 september 2013

I den mörka höstkvällen har vi tänt en eld.
Jag citerar Dan Andersson.
"Skulle du vilja skriva sådär?" Frågar någon.
"Nja... Jag vet inte..." Tvekar jag. Tanken är ju nästintill omöjlig att tänka.
Dessutom vill jag ju mer skriva som Bodil Malmsten. Som Jonas Gardell.
"Skriv, skriv, skriv! Tror du Dan Andersson skrev det där utan att skrivit annat innan?"
Och han har ju rätt. Vi vet det båda två.

27 augusti 2013

I helgen var det precis 10 år sedan mina föräldrar lämnade av mig på det småländska höglandet där jag skulle spendera ett år avskärmad från världen. Minnena ligger nära men är hämtade från ett annat liv. Jag minns en sen kanotfärd på den spegelblanka sjön. Jag minns högläsningskvällar, hemliga nattliga uppdrag, musik, grötkokning på morgnarna och så mycket mer. Men framför allt så minns jag människorna. Jag har varken förr eller senare varit omgärdad av så många kärleksfulla människor på samma gång. Jag saknar dem fortfarande.
Det är få förunnat att ha sådana minnen i hjärtat.

15 juli 2013

Ibland är det lätt att liksom fastna.
Exempelvis vid en eld i sommarnatten.
Vänta på att solen ska bryta igenom dimman.
Möta morgonljuset.
Det är lätt att fastna,
när omgivningen är alldeles för vacker för att somna ifrån.

20 juni 2013

Att göra sånt man inte brukar göra. Sådär en onsdagkväll med fint väder. Som blomstervandring med pigga pensionärer och några få andra.
 
Att få uppleva inte bara blommor och gräs utan också några kandidater från djurlivet.
 
Att stövla runt i vackra omgivningar. 
 
 
Och att sedan ge sig ut i vildmarken för att leta små orkidéer och försöka fotografera dem i kvällsbrisen.
 

Det kära ni - är livet!

12 juni 2013

I vintras när tillvaron var tung att bära så längtade jag efter ljumma kvällar i skogen. Igår var en sådan kväll, om än inte i skogen utan på en myr. I sällskap av tusentals knott utforskade jag det vita luddet som jag nyligen upptäckt. Vad det är vet jag inte, men jag nöjer mig med att konstatera att det gör världen ännu vackrare än vad den redan är.


© Therése Olsson

07 maj 2013

En bekant sa att det är känslan man vill åt, snarare än den där "fotoklubbs-skärpan". Jag tycker om den tanken.

 
 

04 maj 2013

Ett jobbigt faktum:
Ett liv. En chans.

En jobbig fråga:
Vad väntar vi på?

Men att diskutera det. Livet. Och dess dalar.
Ger inspiration att leva det.

28 april 2013

De väntar på oss. Sjön, träden, bryggan, stugan. Alla väntar de tålmodigt.
Och vi väntar vi med. Om än med lite mindre tålamod.



Kanske väntar även Sten där han kikar upp ur marken.



© Therése Olsson

24 april 2013

Om man åker till en god vän över helgen så kan det hända att man förutom shopping och god mat även får tillfälle att ägna sig åt märklig litteratur, grannsamverkan samt ett visst mått tjeckiskt uttal. Allt detta till tonerna av en mycket speciell man med ett mycket speciellt uttryck. (Läs mer om det här.)

Gällande den märkliga litteraturen så kan man inte annat än förundras över meningar som dessa:

En stor svart fisk stack ut huvudet ur vattenväggen, skrattade hest en lång stund och sade sedan med hånfull röst: 'Hela ditt liv har du försökt glömma den gången du satt ensam bland raderna av uppfällda stolar i en smutsig biograf på en bakgata i Radlice och såg en journalfilm som visade en sekvens från havsbotten med ett stim av små glansiga fiskar som simmade över den finkorniga sanden...

ur En annan stad av Michal Ajvaz

Och det där är inte det märkligaste i boken. Långt ifrån. Fiskarna i stimmet? Jo, de bildar strax en rörlig staty föreställande en järnvägsrestaurang. Och så fortsätter det. Jag ser fram emot att få återkomma till boktipsaren med ett uttalande om boken så småningom.

07 april 2013

Att alltid vara synlig - leva
i en svärm av ögon -
måste ge ett särskilt ansiktsuttryck.
Ansikte överdraget med lera.

- Tomas Tranströmer


Ord efter ord upptäcker jag Tranströmer.
Och undrar om man är introvert när man försöker förstå det stora genom att studera det lilla.

26 mars 2013

Just ikväll känner jag mig så lyckligt lottad.
Över att få chansen att kombinera två vitt skilda saker. Dels ett jobb som vissa dagar ger mig lyckorus medan det andra dagar totalt kan ta musten ur mig. Ett jobb som hela tiden tvingar mig till utmaningar och utveckling. Och dels ett extrajobb där kulturen står i fokus - och inte minst människorna. Avkopplande och roliga timmar som ger mer energi än de tar.

Att få kombinera detta gör mig så gott. Åtminstone ikväll. Och jag hoppas att känslan håller i sig.

23 mars 2013

Vad spelar det för roll om det är lite för pråligt? När man väl hittat gitarren man bara måste ha. Dessutom borde ett stall i mustaschform kunna locka fram ett leende hos nästan vem som helst. Så vad spelar det då för roll att det är pråligt? Eller att ägarinnan knappast kan spela på den?



13 mars 2013

Hur ska den räcka till?
Tiden.
När man vill göra så mycket.
Brodera och lyssna på radio.
Baka tårtor och vika papper.
Läsa böcker och fundera.
Skriva böcker.
Eller åtminstone ord.
När man vill promenera.
Vill sjunga.
Fotografera.
När man vill lära sig att spela gitarr.
Eller kanske fiol.
Nyckelharpa.
När man vill dricka te.
Prova ögonskuggor.
Måla naglarna.
Umgås.
Laga god mat.
Lyssna på musik.
När man vill extrajobba lite ibland.
Bara för kul.
När man vill göra allt detta i lugn och ro.
Och dessutom hinna lata sig en del.
När man inte vill välja bort.

04 mars 2013

Jag har funderat en del kring normer.
Eller snarare normen.
Jag gillar det inte.
Att den finns.
Jag tror inte på den.
Jag är min egen norm.
Tror det blir bäst så.

24 februari 2013

Eftermiddagens finfrämmande lämnade mig både inspirerad och glad. Det uppdämda behovet av att prata böcker och skrivande med någorlunda likasinnade dämpades kanske en aning, men gav mest mersmak. Och vi kunde enas om att den halvt misslyckade tårtan åtminstone hade potential.
  
© Therése Olsson

23 februari 2013

Den här helgen njuter jag av min frihet, av min fritid.
Det finns så mycket att göra när man har tid och ork och fritiden ger möjlighet att lägga tid på sådana där onödiga, men ändå på något sätt livsnödvändiga, små projekt. Som att ägna en fredagkväll åt att baka söta mini-kakor till tonerna av gamla Edith Piaf-inspelningar.

© Therése Olsson
Häromdagen var jag dessutom på biblioteket, bara för kul - det ni!

15 februari 2013

Med mitt senaste projekt på väggen har den sparsamma samlingen av tavlor fått en ny kamrat och de vita väggarna i mitt hem fått ytterligare en färgklick. Och vad kan väl passa bättre såhär efter avklarad bibliotekarieutbildning än ett kollage föreställande böcker?
 

© Therése Olsson
Idén stals här, men jag tycker nog att min blev snäppet snyggare...

04 februari 2013

Ut ur stan
bort från slasket och sorgerna
bort från TV och tidningar och terror
och trängsel på torgena.
Här står en gran
den har stått här i hundra år
full av snö
i sitt gröna doftande hår.


- ur Vinterland av Ulf Lundell

© Therése Olsson
Nåja, så mycket snö i sitt gröna hår hade träden kanske inte. Men vad spelar det för roll när solen skiner och snön knarrar under fötterna? Att slänga med kameran och lite kaffe och spontant ge sig ut i skogen är verklig frihet.

25 januari 2013

Jag går hem genom ljumma skogar
med marken fjädrande under mig...

Jag läser Tranströmer när det går upp för mig.
Att det blir bra. Att sjukdomar och sorger drar sig tillbaka. Att stormar bedarrar.
Att det kommer fina kvällar i skogen. Kvällar där marken liksom fjädrar under fötterna. Kvällar med ljumma brisar och sköna dofter. Kvällar i motljus.
 
© Therése Olsson

05 januari 2013

Det blev inget översvallande glädjerus. Dels så kom livet emellan och dels så ser jag bristerna alltför väl. Å andra sidan så kan jag inte minnas att jag någonsin varit nöjd med ett skolarbete jag skickat in.

Stormen har alltså bedarrat, nu återstår väntan och en massa fritid.