20 oktober 2012

Att få en jättefin present en helt vanlig vardag. En kväll när man är trött, stressad och lite otrevlig. Det är inte precis kattskit det inte.

Iittalas Festivo-ljusstakar.
© Therése Olsson

12 oktober 2012

Under en härlig och uppfriskande promenad idag lyssnade jag på en sång som alltid gör mig glad, trots att den är en smula vemodig. Men den är fantastisk för den säger så mycket om oss människor.

Lyssna!



Jag önskar att jag var en countrykille,
som drack en flaska Bourbon varje dag,
och som alltid bara gjorde som jag ville,
och som aldrig nånsin visade sig svag.
Ja, jag önskar det var så jag kunde leva,
med läderväst och boots och pickadoll...

07 oktober 2012

Igår blev det en välbehövlig skogspromenad. Under fem timmar hann vi diskutera livet och universum och samtalet spände från istiden in i framtiden. Men mest förundrades vi över skönheten i naturen.

Kånken var med.

Historiens vingslag mitt ute i skogen.

Vi stannade till vid en tjärn...

...och grillade korv och latade oss i solskenet.

Vi gick över mäktiga rullstensåsar...
 
...och klättrade upp på stora stenar.

I vårt sällskap fanns en person vars farfar en gång i tiden byggt den här fina kojan.
 
Alla bilder i inlägget:
© Therése Olsson

05 oktober 2012

Ibland är det en sådan glädje att sjunga i kör. Inte minst när man får möjligheten att sjunga något av Benny Anderssons orkester. Just den här låten är full av glädje och energi och det får man väl främst tacka Kristina Lugn för, eftersom det är hon som skrivit texten:

03 oktober 2012

Efter några dygns förkyld utmattning börjar jag åter likna mig själv igen. Bara lite mer tacksam än innan. Tacksam över omtanke som visats. Speciellt tacksam över att ha en mamma som kommer förbi med nyponsoppa, juice och näringsrik mat när man som bäst behöver det.

Någon antydde till mig att när man har ont om energi så är det rent av dumt att lägga den lilla energi man har på att läsa böcker som är känslomässigt jobbiga. Därför har jag nu lagt undan de böckerna och plockat fram en gammal favorit. En klassiker i vissa kretsar, en bok som lockar till många skratt:

Vår kyrka håller på att bli som en auktionskammare. Bara man blinkar så blir man själavårdad. Sitt stilla och se till att ögonen lyser, det är mitt motto. I förmiddags var det Edwin Burlesfords fel. Fyrtiofem minuter om synd. En nio halstabletter lång predikan. Rekord. Kollade förrådet halvvägs när Edwin plötsligt skrek "LUSTAR" och fick mig att tappa asken under bänken. Böjde ner huvudet mellan benen för att hitta den och sen kunde jag inte ta mig upp för Doreen Cook tryckte händerna mot nacken på mig. Hon bad att "vår förtvivlade broder måtte få gå från mörker till ljus". Instämde helhjärtat. Kunde inte se ett dyft. När hon släppte upp mig log hon ett sånt där skälmskt kristet leende. Det var nära att jag verkligen gav henne något att förlåta mig för.

- ur Adrian Plass' he(m)liga dagbok