Boktjuven

Åh, vad jag tycker om mina läsperioder. Då när jag fastnar i en berättelse och bara vill läsa, läsa, läsa. De här perioderna infaller ganska sällan, men när de gör det sammanfaller de av någon anledning ofta med en period av intensivt pluggande. För tillfället i pågående läsperiod läser jag en bok jag började läsa för kanske ett halvår sedan, men det är först nu den fallit på plats. Och jag älskar den. Den är så vackert skriven att jag liksom vill suga på vartenda ord. Men det gör jag inte för jag vill samtidigt läsa vidare i hastigt tempo för att se hur berättelsen utvecklar sig. Det är på många sätt en hemsk och ful berättelse, men samtidigt innehåller den så mycket fint. Och orden är nästan poesi. Boken heter Boktjuven och är skriven av Markus Zusak. Bokens berättare är ingen annan än Döden själv och berättelsen utspelar sig i Tyskland under det andra världskriget. Huvudpersonen är nioåriga Liesel som stjäl böcker som hon sedan delar med sina grannar i skyddsrummet, och med den judiske man som gömmer sig i hennes källare.

Döden berättar:

Femhundra själar.
Jag bar dem i händerna, som resväskor. Eller så slängde jag dem över axeln. Det var bara barnen som jag bar i famnen. När jag väl var klar var himlen gul, som brinnande tidningspapper. Om jag tittade närmare kunde jag se orden - nyhetsrubriker, kommentarer om krigsutvecklingen och så vidare. Hur gärna hade jag inte velat slita ner alltihop, knyckla ihop tidningshimlen och kasta bort den. Men mina armar värkte och jag kunde inte kosta på mig att bränna fingrarna. Det fanns fortfarande så mycket arbete kvar att uträtta.
- ur Boktjuven av Markus Zusak