31 december 2011

Tydligen så ska året som gått redovisas och sammanfattas.
Och varför skulle jag vara sämre?
2011 var förbannat dåligt och jävligt bra.
Om man får använda kraftuttryck?

- - -

Vi avslutar med nåt vackert:

29 december 2011

Angående läsningen så var Sju jävligt långa dagar riktigt bra. Amerikanen skriver ju som en engelsman! Och det är nog ett av de finaste betygen en amerikansk författare kan få. Speciellt från en som verkligen drar sig för att läsa amerikansk litteratur. Jag vet egentligen inte varför. Kanske jag nu vågar mig på Joyce Carol Oates som jag så länge tänkt läsa?

För övrigt så vill jag presentera mitt nya beroende:


Te med kanelsmak. Det blir nog inte bara julens, utan även vårens dryck här hemma. (Köp på Hälsobutiken i Byn!)

28 december 2011

Bodil, igen.

När jag nu ändå citerar Bodil Malmsten så vill jag att ni läser hennes blogginlägg Trendmässiga tårar. Jag skulle kunna nöja mig med att bara lägga in en länk men eftersom jag verkligen vill att ni läser det så kommer det här i sin helhet:


Trendmässiga tårar

På senaste tiden har jag läst i huvudstadspressen att det pågår en trend i Sverige, trenden är gråt.
Mig drabbar det när jag läser en artikel med rubriken Tuffare tider väntar världens flyktingar.
Rubriken klarar jag, det är när migrationsminister Tobias Billgren uttalar sig och säger att flyktingbördan bör fördelas jämnare inom unionen.
Det är ordet flyktingbördan som gör det.
 
Artikeln handlar om asylsystemen i EU-länderna, att ansvaret för asyl är ojämnt fördelat mellan länderna.
Migrationsministern hade alltså kunnat säga att det är ansvaret för flyktingarna som inte jämt fördelat, han säger bördan.
 
En sådan otrolig skillnad, delat ansvar, det är ok, men att stämpla dem som redan har för mycket att bära som börda är inte ok.
 
Tänk dig själv, Tobias Billgren, tänk dig helt enkelt att det är du som måste lämna allt du har, bli svindlad av människosmugglare, hopträngd i sjunkande båtar på havet, kvävd i containers, frysa ihjäl.
Tänk dig att du är ett barn som rycks upp ur sängen, du hinner inte ta med din nalle, du fattar inte vad som händer, tänk dig att du är barnets föräldrar och att du tillhör de lyckliga få som får asyl i ett land som Sverige och av migrationsministern i det landet redan är stämplad som börda.
Tänk dig det, Tobias, fast så fungerar det förstås inte.

- Bodil Malmsten, 9 december 2011


Det där min vänner, är tänkvärda ord.

27 december 2011

Ofta önskar jag att jag kunde skriva som Bodil Malmsten, jag fascineras av hennes sätt att se världen. Men nu skriver jag ju inte som Bodil Malmsten, jag skriver som jag skriver och det får lov att räcka. Men jag tänker citera henne:

Döden är onödig, ett nödvändigt ont för oss som lever.
Vi som lever är bara de döda på semester.
Den flyktiga semestern från den bestående döden.

Enkelt och komplicerat på samma gång. Liksom.

04 december 2011

Det är också under tidigare nämnda läsperioder som jag köper nya böcker. Nu har jag precis - bland annat - skickat efter följande bok, den ska tydligen vara typ skitbra:

Boktjuven

Åh, vad jag tycker om mina läsperioder. Då när jag fastnar i en berättelse och bara vill läsa, läsa, läsa. De här perioderna infaller ganska sällan, men när de gör det sammanfaller de av någon anledning ofta med en period av intensivt pluggande. För tillfället i pågående läsperiod läser jag en bok jag började läsa för kanske ett halvår sedan, men det är först nu den fallit på plats. Och jag älskar den. Den är så vackert skriven att jag liksom vill suga på vartenda ord. Men det gör jag inte för jag vill samtidigt läsa vidare i hastigt tempo för att se hur berättelsen utvecklar sig. Det är på många sätt en hemsk och ful berättelse, men samtidigt innehåller den så mycket fint. Och orden är nästan poesi. Boken heter Boktjuven och är skriven av Markus Zusak. Bokens berättare är ingen annan än Döden själv och berättelsen utspelar sig i Tyskland under det andra världskriget. Huvudpersonen är nioåriga Liesel som stjäl böcker som hon sedan delar med sina grannar i skyddsrummet, och med den judiske man som gömmer sig i hennes källare.

Döden berättar:

Femhundra själar.
Jag bar dem i händerna, som resväskor. Eller så slängde jag dem över axeln. Det var bara barnen som jag bar i famnen. När jag väl var klar var himlen gul, som brinnande tidningspapper. Om jag tittade närmare kunde jag se orden - nyhetsrubriker, kommentarer om krigsutvecklingen och så vidare. Hur gärna hade jag inte velat slita ner alltihop, knyckla ihop tidningshimlen och kasta bort den. Men mina armar värkte och jag kunde inte kosta på mig att bränna fingrarna. Det fanns fortfarande så mycket arbete kvar att uträtta.
- ur Boktjuven av Markus Zusak