Den här helgen ägnar jag åt Carmina Burana. Det är helt fantastiskt att få sjunga i storkör med orkester och dirigent. Jag blir så imponerad av allihop. Carmina Burana i sig är vackert, mystiskt och mäktigt. Mörkt och ljust. Om vartannat.
En nyupptäckt favorit bland musikstyckena är Olim lacus colueram. Någon favorit gällande själva musiken är det inte, men texten går inte av för hackor. Här följer en översättning som jag hittat här. Ett vackrare poem än detta får man leta efter:

En gång var sjöarna mitt hem,
en gång var jag vacker att skåda
- när jag var svan.

Stackare jag,
nu är jag brunstekt
och svårt bränd!

Stekvändaren vrider fram och åter,
elden bränner mig svårt,
nu bär hovmästaren fram mig.

Stackare jag,
nu är jag brunstekt
och svårt bränd!

Nu ligger jag på ett fat
och kan inte flyga min kos,
glupska tänder ser jag.

Stackare jag,
nu är jag brunstekt
och svårt bränd!